Keep me in your heart.

Jag eller vi rättare sagt har en katt, Babsan. Jag skaffade henne två år innan jag träffade P, hon var inte välkomnande mot honom de första gångerna de träffades. Hon ställde sig under en stol i hallen, morrade och svansen var som en tjock borste. Det tog inte många besök förrän hon var lika förtjust i honom som jag var.
När hon var sex år kom S till världen och det var kärlek vid första ögonkastet nästan, hon ligger nästan alltid bredvid honom i sängen på kvällen. Två år senare kom A och de är nästan lika goda vänner som hon och S.
Nu har Babsan nått den aktningsvärda åldern 15 år och nu börjar vi närma oss slutet.
Hon har den senaste månaden börjat magra och är ful i pälsen, hon kissar i lådan men nr2 gör hon där det passar och det luktar as (kanske lite mycke info). Jag pratade med veterinären idag och de tycker att det låter som hon är sjuk, kanske cancer.
Jag vet vad som behöver göras men jag vill ju inte. Varför utsätter man sig för detta elände? Jag är uppväxt med djur så jag vet ju att den här dagen kommer förr eller senare.